Jasning

Idag gick jag in i vecka sju. Och vid det här laget är jag sannerligen medveten om graviditeten. Veckan har varit svajig med illamående, överkänslighet mot lukter och allmänna magproblem, vilka nådde sin kulmen igår natt. Jag vaknade mitt i natten och hade såna fruktansvärda kramper i magen, och inget jag gjorde hjälpte. Var först jätteorolig över att det kunde ha med bebisen att göra, men eftersom smärtan satt mitt i magen så förstod jag att det måste vara något annat. Jag var uppe och vandrade fram och tillbaks i lägenheten i säkert två tre timmar, ligga ner var det inte tal om. Det var den värsta smärta jag känt ever tror jag. Men, det visade sig iaf att det rörde sig om förstoppning. Rejäl sådan. Tror att det är denna som varit orsak till större delen av illamåendet under veckan också. När barnmorskan förra veckan sa åt mig att se till att äta ordentligt med fibrer tog jag det hela kanske lite för bokstavligt, och glömde bort att dricka tillräckligt. Vad händer då? Jo, det blir stopp.

Nåväl, när jag äntligen fått loss proppen så låg jag bara och kved ändå. Allt jag åt satte sig som kramper mitt i magen och jag bestämde mig för att sluta äta. Vidar fixade laxeringsmedel så jag fick bort smärtorna, och resten av dagen drack jag följaktligen bara vatten. Idag känns det bättre, men jag är svag pga brist på mat i magen. Har börjat lite försiktigt med en banan och lite gröt. Hoppas det ska funka. Har dåligt samvete för att jag är hemma från skolan nu när vi har så mycket att göra med projektet. Men...vad gör man? Jag kan knappt stå raklång, än mindre promenera bort till bussen, åka till skolan och låtsas vara frisk. Får vara hemma och kurera mig idag och ta nya tag imorgon. Bebisens välbefinnande måste komma först, vilket i det här tillståndet betyder att jag måste må bra. Inget ska få hända med min lilla bebis!! (som den här veckan tydligen växer från 7 mm till hela 14 mm!)